Signe Persson - Melin

Signe Persson-Melin måste ha fötts till keramiker. ”Leran blir ens liv, den slukar en. När man drejar känner man vad just den här leran kan uttrycka. En lera är aldrig lik en annan. En kan man tämja, en annan är stum. En vill mynna ut i en tunn kant, en annan i en tjock. Leran avgör kärlens tyngd och tjocklek, om mynningens cirkel ska bli vid eller snäv.” Så har hon beskrivit sin samvaro med sitt material. Redan som tonåring visste Signe Persson vad hon ville bli. 1943, i andra ring, avbröt hon studierna för att bli lärling på Lomma Ler & Keramik utanför Malmö och därefter hos Andersson & Johansson, en liten keramisk fabrik i Höganäs. De koleldade ugnarna stod i källaren. Där brändes det grön- och gul-glaserade lergodset. Mjukt, raffinerat grönt och honungsgult är två färger hon ofta återkommer till. Människorna på och kring fabriken kom att betyda mycket för hennes inställning till lerorna, glasyrerna och hantverket. Samtalen med skulptören Robert Nilsson, som samarbetade med Andersson & Johansson, och hans hustru textilkonstnären Barbro Nilsson, som var huvudlärare på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack), skärpte hennes öga för former, texturer, färger och konstnärliga uttryck. 1944 sökte hon till Tekniska skolans keramikavdelning. Men möjligheterna att dreja, använda leror och glasyrer var begränsade och inför vårterminen 1946 bestämde hon sig för att byta till den mer gediget hantverkliga och tekniskt inriktade Kunsthåndvaerkerskolen i Köpenhamn. 1948, efter avklarat gesällprov, är hon tillbaka hos Andersson & Johansson, Höganäskeramik. 1949 deltar hon i en samlingsutställning med ting utförda av sydsvenska formgivare och arkitekter. Hon visar två tekannor och några stora keramiska plattor, dekorerade med fiskar. Hennes särart är redan tydlig. Form och dekor förmedlar en frisk spontanitet. Genom de ristade och målade dekorerna kommer lerans plasticitet till sin rätt. Tingen vilar stadigt. Hösten 1949 valde hon att gå som specialelev på konstfackskolans skulpturfack, där Robert Nilsson blivit huvudlärare. Sommaren 1950 är hon tillbaka i Malmö och inreder en liten verkstad i källaren i ett av radhusen i Friluftsstaden. Ett år senare flyttar hon till en större lokal för att få plats med sin nya, stora elektriska verkstadsugn. 1952 anställer hon en medarbetare, en dansk drejare från Ler & Keramik i Lomma, Ernst Christensen. Signe Persson - Melin har alltså mer än 50 år varit verksam som konsthantverkare, keramiker, som konstnär i en rad offentliga utsmyckningar och som formgivare för industrin. Förutom ett flertal glas-, stengods, och porslinsserviser har hon formgivit kannor, tekannor, bestick, fågelbad, trädgårdskrukor i stengods, eternit, aluminium och brons. 1967 började hennes öl- och snapsglas Ruben att tillverkas på Boda. Det var ett drivet servisglas, då något nytt. Hennes make, den kände grafiske formgivaren John Melin, gjorde en minibroschyr/etikett som förklarade tekniken och dess fördel för kunderna. Även den förpackning han ritade var grafiskt skärpt, ren och pedagogisk. Ett koncept hade fötts. Glasserien Sill i kvadrat och vinglaset Bouquet med sin raffinerade lilla stjärna presenterades på samma sätt. John Melin och Signe Persson-Melin samarbetade med Kosta Bodas chef Erik Rosén kring en idé om ett helt produktprogram för bordet, döpt till Boda Nova 1970. Signe Persson-Melin ville ha kärl i ofärgat, transparent, eldfast glas – ett material som vackert visar sitt innehåll. Te- och kaffekannor, värmeställ, koppar, fat, gratäng- och suffléformar kombinerades med underlägg av kork. En stengodsservis, glaserad antingen i vitt eller svart, samt bestick ingår också i Boda Nova. 1980 knöts hon till Rörstrands porslinsfabrik. 1985 utnämndes hon till professor för institutionen för glas och keramik på Konstfackskolan. Hon blev därmed både skolans första professor och Sveriges första kvinnliga professor i formgivning. Den taktila kontakten med materialet är Signe Persson-Melins drivkraft. Leran har en sensuell laddning. När den är läderhård ger hon den sin slutgiltiga form. De geometriska, fyr, sex- åttakantiga kärlen har hon bankat fram med spatel, medan hon hållit emot på insidan. Hon bygger och skär (som i utställningens skulpturala Barcas kärl). De läderhårda ytorna stämplas eller ristas till rytmiskt böljande flöden, med primitiva magiska tecken, till fascinerande fiskbensartade bårder och ytor. Den lätta skevheten och oregelbundenheten, kombinationen av blottade och glaserade texturer åstadkommer en vibration av liv. Även om hon som nämnts arbetat som formgivare i andra material – glas, kork, metall, papper – har leran i alla dess former varit basen för hennes kreativitet. Hennes keramiska arbeten är jordnära och precis som människor – unika. Och för Signe Persson-Melin är tingen individer som hon betraktar med ett reflekterande och nyfiket öga. Blicken bedömer, men fördömer inte. Föremålen leds genom processen. Hon granskar form och detaljer kritiskt och professionellt för att material och teknik skall komma till sin rätt. Det handlar om en respekt för tingens integritet och personlighet. Generositet och lust är de egenskaper jag först associerar till Signe Persson-Melin. Denna känsla symboliserar bl.a. hennes pokaler i olika storlekar och för många slags behov. De handgjorda stengodspokalerna i verkstadsproduktionen från 1950-talets mitt, de vita och svarta industritillverkade i Boda Nova servisen från 1971, de stora blå och vitskimrande glaspokalerna från 1985 för sommarens flora, pokalformade skålar för soppor och sallader…Pokaler som inbjudande lyfter upp sitt innehåll antingen det handlar om en dryck, en maträtt eller ett fång blommor. Porslinsservisen Chess för Boda Nova med sitt stämplade rutmönster och mjuka, nätta formspråk uttrycker hennes egenart som formgivare. Detsamma gör den raffinerat tunna, tegelröda kant som tecknar formen och kopparnas utsvängda mynning i servisen Primeur från Rörstrand. Dess himmelsblå - skimrande, svagt streckade glasyr förmedlar en spirituell lätthet och får de funktionellt stadiga och rena formerna att sväva. Serviserna Chess och Primeur, båda från 1981, markerar hennes spännvidd. Signe Persson-Melin har en naturlig lyhördhet för materialens egenart och ett osvikligt gehör för form. Hennes formspråk är personligt och hennes hållning till tingen självständigt. Utan att göra avkall på kvalitet och konstnärlighet har hon format idéer och ting som svarat på tidens behov. Under mer än fem decennier har hon befunnit sig på frontlinjen.