Vuokko Eskolin - Nurmesniemi

Vuokko Eskolin-Nurmesniemi räknas som en av de verkligt banbrytande och framstående modernisterna inom nordisk 1900-talsformgivning. Hon har varit en pionjär inom finskt mode och är en i raden av starka kvinnor som bidragit till att nordisk design nått stora framgångar i världen. I hennes plagg förenas form och mönsterkonstruktion på ett övervägt, helhetsbetonat sätt, och hon har alltid varit noga med att värna miljövänlig produktion och kvalité framför slit- och slängkonsumtion. I Finland är Vuokko en officiell person, och hon är dessutom medlem i den Finska akademin. Hennes plagg bärs i dag av många celebriteter men det stora genomslaget som modeskapare kom när Jackie Kennedy köpte åtta av hennes dräkter 1960. Hon är intimt förknippad med Marimekko som hon arbetade för under 1950-talet men är fortfarande aktiv med kommande kollektioner. Vuokko Eskolin föddes 1930 i Helsingfors. Hennes mamma var mycket skicklig på handarbete och kom att bli en förebild för Vuokko som själv tyckte om att använda händerna. Den enda i hennes familjs umgängeskrets som fått konstnärlig skolning var dekorationsmålaren Eelis Toivonen som hon var mycket imponerad av. Vuokko Eskolins mamma dog då hon själv var endast 14 år gammal, vilket tvingade henne att bli självständig som mycket ung. Som 15 åring började hon som sommarpraktikant på Arabias porslinsfabrik. Hon tyckte mycket om att arbeta kreativt och avbröt därför sin skolgång för att istället börja på en kvällskurs på Konstindustriskolan i Helsingfors. Efter två år, 1947, började hon på dagtid på keramiklinjen på samma skola efter att ha tvekat mellan textil och keramik. Vuokko Eskolin-Nurmesniemi har senare sagt ”att göra keramik är att ge form, och för mig är formen oerhört viktig i allt jag gör”. Senare har hon också hänvisat till att hon är glad att hon utbildade sig just inom keramik och inte textil eller mode eftersom det har givit henne möjlighet att vara mycket friare i sitt formspråk. Under sin tid som student utvecklades Vuokko Eskolin mycket. Hennes experimentlusta och självständiga sökande efter form blev framgångsrika. På somrarna fortsatte hon att arbeta på Arabia, vilket var viktigt för att förstå den keramiska processen. Bland eleverna på skolan fann hon sin blivande livskamrat, inredningsarkitekten Antti Nurmesniemi. Efter att hon examinerats från skolan gifte hon sig 1953 med Nurmesniemi, och samma år blev hon anställd som chefdesigner på Marimekko, endast 23 år gammal. Hon hade då främst arbetat med keramik men hade genom Antti Nurmesniemi även fått en inblick och intresse för konstindustri. Under 1950-talet fanns det fortfarande ingen utbyggd konfektionsindustri i Finland och de flesta plagg syddes hemma eller beställdes från små syateljéer. Vuokko Eskolin-Nurmesniemi slutade på Marimekko redan 1960 men än i dag betyder företaget mycket för henne. Hennes skjorta Jokapoika från 1956 har varit i oavbruten produktion i över 50 år, tillsammans med Illoinen Takki – förlovningsklänningen med små färgglada fickor från 1960. Till Illoinen Takki inspirerades hon av sin egen tid som förlovad med Antti Nurmesniemi. Idén var att mannen skulle fylla de små fickorna med meddelanden, presenter och överraskningar. 2007 återupptog Marimekko dessutom några av Vuokko Eskolin-Nurmesniemis tidiga mönster och försäljningen har fått stora framgångar i USA. Det var bland annat genom kontakter via sin man som Vuokko Eskolin-Nurmesniemi kom att få kontakt med Armi Ratia som anställde henne, först på Printex som senare blev Marimekko. Printex hade startat redan 1951 och blev känt för speciella tyger som skilde sig från det allmänna modet. Tygerna blev populära men företaget växte för snabbt för att möta efterfrågan vilket ledde till att man gick i konkurs. Det återuppstod senare som Marimekko och 1953 anställdes Vuokko Eskolin-Nurmesniemi som chefdesigner på företaget. Hon hade ett bestämt uppdrag att tillverka tyger i modernistisk anda, och hon fick tydliga instruktioner av Armi Ratia och dessutom ett mönster av Viola Gråsten att kopiera. Vuokko Eskolin-Nurmesniemi vägrade och istället för att gå i linje med efterkrigstidens svarta och grå toner och enkla former målade den unga formgivaren tyget med en stor, färggrann pensel. Mönstret blev en succé och Marimekkos ”färggranna period” startade. Vuokko Eskolin-Nurmesniemi fick tillsammans med de andra formgivarna full frihet att skapa färgstarka, måleriska mönster som bidrog till framgångarna. Eskolin-Nurmesniemis framgångar ledde också till att hon fick börja ansvara för Marimekkos klädkollektion. Armi Ratias ambition var att alla finländare skulle ha ett Marimekkoplagg. 1954 gavs den första modevisningen på Palace Hotel i Helsingfors, där Vuokko Eskolin-Nurmesniemis tyger och kläder visades upp. Hon visade raka ärmlösa blusar utan krage, skjortor med krage och vida omlottkjolar. Istället för siden, som var vanligt för sommarklänningar vid den här tiden, använde Vuokko Eskolin-Nurmesniemi bomull, vilket ansågs mycket praktiskt. Visningen fick ett positivt mottagande i pressen och stilen beskrevs som ”ändamålsenlig, enkel och stilfull”. Till modevisningen två år senare, 1956, hade Vuokko Eskolin-Nurmesniemi för första gången använt sina egna tyger till kläderna och ovationerna från allmänheten och modepressen blev stora. Man kallade mönster och plagg för ”ett färgernas fyrverkeri”. Modevisningen gav Vuokko Eskolin-Nurmesniemi status som modedesigner men än viktigare var att mode kom att betecknas som en del av det finska konstindustrifältet. 1959 debuterade Marimekko i USA i staden Cambridge där Benjamin Thompsons företag Design Resarch började sälja Marimekkos tyger och kläder. I universitetsstaden Cambridge fick de progressiva kläderna ett positivt mottagande och de djärva färgkombinationerna fick speciell uppmärksamhet. Marimekkos kläder kom att bli förknippade med intellektuella, och uppståndelsen blev stor när Jacqueline Kennedy köpte åtta av Vuokko Eskolin-Nurmesniemis solklänningar och tillsammans med sin man, den blivande presidenten, fanns iklädd en Marimekko på Sports Illustrated omslag 1960. 1960 reste modeskaparen tillsammans med sin man Antti Nurmesniemi, som samma år tilldelats Lunningpriset, till Indien. När Vuokko Eskolin-Nurmesniemi återvände från resan bestämde hon sig för att inte återvända till Marimekko utan istället starta ett eget företag: Vuokko Oy. Hon formgav både tyger och kläder, och hennes mönster blev än mer förenklade och mer grafiska. Den flickaktiga stil som präglat kläderna som Vuokko Eskolin-Nurmesniemi gjort för Marimekko lämnade hon, och istället blev kläderna mer kvinnliga med smalare skärningar och mer volym. Hennes kollektion innehöll också tryckknappar, dragkedjor och kardborreband, vilket på den tiden var mycket modernt. Vuokko Oys första kollektion, som lanserades 1964 fick ett positivt mottagande, och Vuokko Eskolin-Nurmesniemi räknades som en av Finlands främsta modeskapare. Hon mottog också det uppskattade Lunningpriset, vilket var ett viktigt erkännande av hennes arbete. Vuokko Eskolin-Nurmesniemis stil var rätt i tiden, hon använde klara färger och upprepningar. Under 1960-talet fick hon också i uppgift att designa flera officiella dräkter. Bland annat gjorde hon dräkter till Finnairs flygvärdinnor och de första finska kvinnliga prästerna. Under 1980-talet flyttade mycket av den finska konfektionsindustrin till låglöneländer och många modeföretag tvingades lägga ner. Vuokko Eskolin-Nurmesniemi vägrade att kompromissa med kvalité och produktion och behöll därför produktionen i Finland, vilket ledde till att hennes företag 1988 gick i konkurs. Många i Finland uttryckte oro för vad som skulle ske med det finska designundret. 1993 öppnade hon dock på nytt, nu under namnet Vuokko Nurmesniemi. På Norra Esplanaden i Helsingfors öppnades hennes butik VUOKKO och hennes affärsverksamhet grundades på samma principer som tidigare. Kläderna var tillverkade av naturmaterial och gamla mönster och modeller återkom i nya varianter. Vid sidan av bomull, silke och ull lanserades även nyheten linne. 1997 fick Vuokko Eskolin-Nurmesniemi ta emot det prestigefyllda Kaj Francks designpris. Vuokko Eskolin-Nurmesniemi och hennes man Antti Nurmesnimi är ett av de mest kända formgivarparen i Finland och Norden. De tillhör den grupp unga designers som under 1950- och 1960-talen bidrog till att göra finsk design känd utomlands. De kom att kallas ”Hjältedesigners” eftersom de i hemlandet firades som hjältar och offentliga personer för att de bidrog till att placera Finland på kartan. 1957 hade de sin första gemensamma utställning. Antti Nurmesniemi arbetade för Artek och hade gjort förvaringsmöbler för kontor och hem, medan Vuokko Eskolin-Nurmesniemi visade keramik och det svartvita tyget Kakemono. Utställningen ansågs ”exotisk”, och paret Nurmesniemi berättade själva om inspiration i färger och former från en resa i södra Italien. Paret Nurmesniemi var båda modernister och förespråkare för finsk design utomlands. När de skapade sitt gemensamma hem på Brändö 1976, blev det ett allkonstverk, där han stod för arkitekturen och hon för inredning och textilier. Huset blev ett modernistiskt mästerverk, de stora glasväggarna släppte in skogen och havet utanför, och den öppna planlösningen i olika nivåer skapade fria ytor och en funktionell atmosfär. Materialen var huvudsakligen aluminium, trä och glas, och det platta taket hölls upp av en synlig konstruktion av solida järnstänger. Paret Nurmesniemi, som var en symbol för modernistisk finsk design, speglade i sitt hem den sparsmakade och färgstarka stil som var deras. Vuokko Eskolin-Nurmesniemi definierar sig själv som konstnär. Modeskapare är något hon är tveksam till, eftersom det finns något ytligt och trendigt över det som kallas mode. ”Den här sysslan är inte skapande utan design, och som sådan t.o.m. ganska enkel. Klädmodellerna föds på pappret vid sidan av tygmönstren” menar hon själv. Hennes modekreationer är mer skulptur än skrädderi. Hon använder därför hellre ordet formgivning än mode om sina kollektioner, och hon visar i sin uppfattning om sitt eget arbete att det ligger närmare en industridesigners än en modeskapares. Trots det kvarstår faktum att hon är en mycket framgångsrik modeskapare. Hennes klädkollektioner baserar sig på enkla skärningar och grafiskt distinkta tyger, och hon har osvikligt följt samma princip genom hela sin produktion. Plaggens skärning plockar skickligt upp och kompletterar mönstrens abstrakta linjespel. Hennes plagg finns i flera färgalternativ, de är funktionella och lättburna, och hon gör endast ett fåtal plagg i varje serie för att bevara originaliteten. Hennes modeprofil har främst varit tidlösa vardagskläder, som förstärkts med ett grafiskt mönster och starka färger. Vuokko har alltid eftersträvat att skapa kläder som är enkla, mångsidigt användbara och oberoende av trender. Bland hennes förebilder finns den kinesiska dräkten, den japanska kimonon och den indiska sarin. Hennes designprocess har alltid varit fokuserad på kvalité och estetik och har ända sedan starten levt sitt eget liv vid sidan om alla trender. Vuokko Eskolin-Nurmesniemis långa dramatiska klänningskaftaner, svartvita, bekväma och svepande tygrika har ända sedan 1960-talet originellt förmedlats av fotografen Max Petrelius. Han förstärkte och förstorade den grafiska känslan genom att kopiera in modellen flera gånger på samma foto. Samarbetet blev mycket betydelsefullt för att skapa känslan av Eskolin-Nurmesniemis karaktäristiska stil och modebild. Det är få som kan skryta med att vara en levande klassiker, men Vuokko Eskolin-Nurmesniemi är en av dem. Hon har ända sedan hon debuterade skapat tyger och plagg där det traditionella uttrycket ifrågasatts. Hennes mönster pendlar mellan stränga, sparsamt geometriskt mönstrade figurer och dramatiska, färgsprakande och överdimensionerade mönster. Hennes plagg är en unik symbios av form och mönsterkonstruktion som förenar ett personligt uttryck med effektiv produktion med rena och enkla plagg. Hon har också lyckats följa sin egen linje och hållit sig utanför flyktiga modeströmningar. I hennes formgivning har hon bidragit till att befria kvinnokroppen från de opraktiska och obekväma kläder som var den rådande modetrenden under 1950-talet. Istället har hon introducerat ett praktiskt och lättburet mode som passar alla kvinnor. Vuokko Eskolin-Nurmesniemi har också inspirerat många av dagens unga modeformgivare både i och utanför Finland.